Hågkomst

Drygt ett halvår har gått sedan sist vi hördes, då var det nymåne och vårdagjämningen stundade. Nu, sju månader senare har höstdagjämningen och åter en nymåne precis passerat. Ett kraftfullt september och i min upplevelse har mycket energier flödat, renats och forsats igenom likt en flod. Nu står vi inför en ny måncykel igen och jag kände mig kallad att skriva härifrån skogen. 

Så, tillbaka till det som hände för sju månader sedan. Ett naturligt släppande vecklade ut sig där under våren och allt online-arbete som jag ägnat mig åt de senaste sju åren (inkl. dessa brev) fick falla in i ett andrum, ett välbehövligt släppande av att omfamna och vara en vägledare för andra. Det fanns rum och processer inom mig själv som behövde mötas djupare, och för att det skulle kunna ske behövde jag tillåta mig själv att vara helt och hållet i min egen energi! 

Som den starkt sensitiva kvinna jag är blev det här halvåret en lärdom i att våga släppa taget en stund i livet, för att djupna i kontakten med bara mig! Att fullt ut tillåta det här utrymmet har öppnat en ny rymd i hela mig och djupare rötter har fått bre ut sig och skapat förankring. Cirka 135 ceremonier med naturmediciner, i skog, fjäll, vid åar, sjöar och skogsgläntor i eget sällskap och ibland med ett par nära vänner, har öppnat ett rum av hågkomst och starkare kontakt med mina lustfyllda skapande steg. 

Den urnordiska medicinkvinnan, som jag vet att så många av er som hittar in hit också är (och medicinmän), har låtit sig initieras djupare i mig och jag kan bara tacksamt ta emot och låta mig fortsätta att ledas på den stig jag är ämnad att gå, vart än den vill föra mig, i kärleksfull tjänst där jag behövs med just mina gåvor. Jag står nu öppen för de lustfyllda skapande stegen – som också blev en stark intention som kom till mig i årets höstdagjämning, där jag om och om igen behöver be om mod & själsstyrka att våga luta mig in till just det – skapandet, lusten och kallet! 

Här sitter jag nu i skogen och skriver det här brevet till dig, en solig hösteftermiddag dagen efter nymåne och känslan är att jag har kommit ut på andra sidan. Jag är mer av mig själv, en ny sanning finns och höstluftens krispighet gör mig vaken, fortsatt dedikerad det som kallar just mig, ett steg i taget på denna vackert omtumlande livsresa som jag får förvalta på min tid i jordelivet. 

Precis nu passerar en stor svart korp, som på sistone dyker upp ofta i mina skogsstunder. Jag lyssnar på det säregna lätet och tar det som ett vackert tecken att jag är precis där jag ska vara.

Tack för att du finns och att jag får dela min berättelse med dig.

Vad kommer du att tänka på i din egen livsresa när du läser om min? Vad har velat veckla ut sig genom dig det senaste halvåret? Jag hoppas mina ord kan väcka något hos dig som behöver få omfamnas i ditt liv just nu.

Kram Maria

Ps. Det här är ett brev som gått ut till mina kära prenumeranter. Vill du också prenumera på mina inspirationsbrev och få de direkt till din mejl, gör du det här. 

​