September går mot sitt slut, vi är mitt i hösten. Träden är färgsprakande, ängarna går mer åt gyllene och luften är frisk. 

Fram till fullmånen och höstdagjämningen har det varit ett kreativt fokus och nu anar jag en helt annan energi inuti. Även fast jag befinner mig i min inre sommar denna dag, på dag 16 i min menscykel, är det en mer inåtvändande energi som vill göra sig närvarande. 

Ångesten och tomheten har fått plats i mig denna helg. Har tillbringat tid i skogen, suttit på en stubbe och försökt att bara ta emot allt det som velat kännas. Förra veckan var en speciell vecka, dels tiden kring höstdagjämning, den sista fullmånen i zodiaken och en tid då jag arbetat med en lansering av en vision jag haft i 1 1/2 år (du kan läsa mer om den här nedan). En tid att sluta cirkeln och genomföra. Att ge liv åt drömmar och lyssna på det som vill manifesteras. Att ta hjälp av fullmånens kraft och höstens krispighet. 

Mycket rörelse har det varit och när lördagen kom fanns bara en enda längtan i mig som ville bli hörd, och det var S K O G och betraktelse.  

Andrum. Känna. Rymd. 

Och egentligen har rörelsen inte varit så mycket i det praktiska, i det har jag känt mig helt okej. Det är en rörelse i det inre, en transformation, som när jag försöker beskriva med ord känns ganska så subtil, men som jag upplever stark inuti. 

I skogen känns det som jag vågar känna det som ligger under ytan och i skogen känns det som jag blir omfamnad i det som känns. Allt är okej. Jag kan andas bättre och tillåta det som vill röra sig inom mig. En ångest kom och kröp på, oftast upplever jag ångest som en del av mig som inte riktigt känner sig lyssnad på och något jag kört över inombords. Ångesten kan också komma om jag ställs inför en situation där jag känner mig ”blottad”. Som kan komma i möten med andra människor eller också i en lansering av ett hjärteprojekt. Ångesten som i mig tar sitt uttryck som ett tryck i solarplexus. Jag anar när den är på väg, och kan inget annat än att omfamna och försöka låta det som vill få kännas göra det. 

Tårar får rinna ner för kinden utan att jag torkar bort dem. 

Skogen omfamnande mig i fem hela timmar på lördagen och ytterligare tre på söndagen. Korgen fylldes med svamp båda gångerna och jag åt massvis med blåbär och njöt av alla de vackra pärlor jag blev ledd till. Skogsbäckar, skogsdungar, en ekorre, solstrålar genom träden och doften av skog. Ibland stannade jag till och skrev i min dagbok. 

En fika i skogen, finns det något bättre?

Jag samtalar ju med änglarna, som du kanske vet, och fick till mig att släppa taget och njuta av nuet, kanske lättare sagt en gjort, men när jag lyssnade på den djupare längtan jag hade av att spendera tid i skogen, blev en del av mig hörd som jag längtat efter att lyssna på. Och då kommer både lekfullhet och visdom levererat till mig och ingenting känns så viktigt egentligen. Och även om jag spenderat mycket tid i skogen under hela september, nästan varje dag, fanns där en längtan av mer. 

I den här tiden kring höstdagjämningen och i slutet av september, så har det de senaste åren blivit allt mer viktigt för mig att ge utrymme åt hösten, ta ledigt och bara vara i livet. Det finns en krispighet så här års både utom och inom, och om hon inte blir lyssnad till, kan ångest uppstå, men om jag istället lämnar utrymme och skapar rymd i min dag, så övergår ångest till mjukhet. Och ångesten jag behövde gå igenom denna helg verkade vara en mix av att våga ge mig hän till min skogslängtan och sårbarheten inför lanseringen.  

Det finns en sårbarhet inför livet så här års oavsett om jag har en lansering eller inte. Höstlöven som släpper från sitt träd påminner om livets förgänglighet, och även om jag tror på det eviga livet, så är livet som jag lever i detta liv inget som varar för evigt. Det gör mig ledsen att tänka på. Men det påminner mig också om att ta vara på dagen och fylla den med det som ger näring. Vad än det må vara. 

Funderar nu, varför jag sitter och skriver det här till dig. Vad är det som gör att jag ska dela med mig av mitt inre liv, jag vet inget svar på det, annat än att jag upplever det som en inre röst i mig, som vill bli med nedskriven och delas. Redan igår kväll visste jag att mitt nästa blogginlägg skulle handla om höst och ångest. Jag försöker att inte låta rädslor styra det jag skriver, utan ha tillit att det som ska skrivas just i denna stund är något som någon mer kan känna igen sig i och finna tröst, styrka och frid med. Så är det i alla fall för mig, att de bloggar & vloggar jag väljer att följa ger mig en styrka framåt och en tröst i stunden. Tröst som för mig betyder omfamning och en sorts balsam för själen. 

Hur har den här senaste tiden varit för dig? 

Fick du möjlighet att känna på månens energi förra veckan och hur kändes den? 

Hur landar hösten inuti dig? 

Nu önskar jag dig en vacker dag. Här skiner solen just nu och gissa om jag är sugen på att ta en skogstur även idag. Här nedan kan du läsa mer om den medlemsportal jag nu öppnar. 

Kram Maria

Ps. Jag vill också påminna om att vi nu går mot nymånen, som kommer nästa vecka, onsdag den 6 oktober. En tid för reflektion och en stillsammare rytm än vad fullmånen bjuder in till. 

Nu öppnar jag en medlemsportal för den cykliska och skapande kvinnan. En gemenskap och trygg cirkel för den som längtar efter att vara i en omfamnad grupp av systrar som också vandrar denna innersta själs stig. En gemenskap att kunna checka in med, där du inte behöver känna att du är ensam på din livsstig! Portalen har sin grund i den cykliska rytmen, den inom varje menstruerande person, men också rytmen runt omkring oss, den i naturen och med månens faser. Framförallt är det en plats att komma till, för kärlek och systerskap. Kanske har du läst någon av mina böcker eller gått kurs hos mig och längtar efter en fortsättning? Isåfall kanske den här formen kan passa. 

Varje månad bjuder jag in till månadens cirkel, då möts vi, via Zoom, för delning, avslappning och ett ämne rörandes den cykliska rytmen. Den första cirkeln äger rum den 5 oktober och sedan en gång i månaden efter det. 

Jag har valt att använda mig av en plattform där vi inte behöver mötas via Facebook eller Instagram, en privat plattform, endast för vår gemenskap. Jag vill bjuda in till något som har en lugnare rytm än den rörelse av information som finns i de vanliga sociala medierna. 

Välkommen in <3