Jag har startat café, sålt café, skapat en raw fika bok med Marina, skrivit massor på både kommande böcker och i min dagbok, startat onlinekurser, gråtit, skrattat, gått igenom lager på lager av mönster och beteenden som hållit mig tillbaka, dejtat Olov fyra gånger för att sedan bjuda in honom att bo här med mig, Olov har friat och äktenskapets första år har passerat, oändligt många promenader har det blivit på de vackra stigarna i kvarteret och många många idéer har kommit till mig på dessa stigar o.s.v. o.s.v….
Jag har gråtit en skvätt varje dag på sistone och har varit med känslan som uppstår av att släppa taget om det här, som jag håller så kärt. En plats som betytt mycket för min själ och som talat till mig på så många olika sätt. En plats där jag fått komma hem och känt trygghet.
Känns viktigt att runda av och tacka för den här platsen, som har gett mig så mycket. Och det gjorde vi med en utflyttningsfest i lördags. Jag har även gett mig själv mycket utrymme under maj att bara vara hemma. Det är ju något jag är väldigt bra på, att ge mig tid och utrymme för hemmets lugna vrå och den senaste månaden har jag verkligen njutit extra mycket av hemmalivet. Det känns så skönt idag att jag har gett mig tiden att bara vara, inte bara den senaste månaden, utan ända sen den första dagen. För det gör det också lättare för mig att släppa taget och välkomna det nya. Det nya, som känns fint och spännande.
Samma känsla har jag nu, inför vårt kommande nya hem i Ockelbo. Vi blev vägledda till den platsen. Både jag och Olov bara vet att det är där vi ska bo. Det känns i själen, i hjärtat och Gud har en plan som jag inte behöver lägga mig i. Det är läskigt att släppa taget till denna allomfattande kraft men också väldigt skönt att inte hålla på en massa och styra och ställa från min egen begränsade vilja.
Det här är rosor från tidigare år, än har rosorna inte slagit ut för i år. Jag håller tummarna att någon ros ska hinna slå ut innan jag far på lördag. Älskar denna rosbuske som skänkt mig så mycket skönhet genom åren.
Senare på kvällen hörde jag en viskning från mitt inre: ”finns det inga gamla bönhus i Ockelbo”, och jag ställde frågan högt till Olov. På den vägen är det. Den viskningen som jag vågade fråga högt och synkroniciteten med min man som haft en längtan länge att få bo just i ett bönhus. Vi var båda mottagliga för att vårt hus skulle komma till oss, vi hade väntat länge och haft mycket tålamod (i alla fall jag, det är inte min starka sida att vänta in)… Men så viktigt det är att våga vänta och ta sig tid att faktiskt lyssna på dessa viskningar som berättar vart vi ska. Och även att våga vara öppna och mottagliga för det som vill komma till oss.
När vi sedan fick tag i ägarna så har det bara flutit på och känts rätt från allra första början. Det visade sig att de hade tänkt sälja till våren för att huset ändå bara stod där och ingen bodde i det.
De ville att vi skulle bo där, de ville inte sälja till någon annan. Återigen, gudasända änglar. Här nere ser du några bilder på det nya bönhuset (det kommer fler i sommar).
Så, nu flyttar vi från vår stuga på 40 m2 till 240 m2 och ett gammalt bönhus från 1899. Ett hus dit folk har kommit för att be. Inget fancy på något vis, snarare ett renoveringsobjekt med förhoppning om potential bakom spånskivor och plastgolv. Vi känner i själen att det är där vi ska bo, men vi har verkligen ingen aning om någonting mer. En av de saker jag älskar med det här huset är höjden i taket och de stora fönstren. Det känns som kreativiteten kommer få extra mycket utrymme – ser med spänning fram emot vad som vill komma till uttryck när vi väl är på plats. Har på känn att jag kommer att dela en del av det här på bloggen.
Många frågar, vad ska ni göra där? Jag kommer fortsätta att leda mina onlinekurser, program och sessioner (tack för det digitala nomadlivet), och ser fram emot att se vad huset vill skapa genom både mig och Olov. Olov, han har sagt upp sig från sin lärartjänst här i Stockholm och har inget nytt på g, utan vill ta ett steg i taget.
Vi släpper helt enkelt taget och känner oss hållna och vägledda – på lördag bär det av.
Foton från Olov och mig <3